Vilodag.

Igår skulle vi tränat lydnad, men jag kände redan på förmiddagen att min energi började ta slut. Och det gjorde den. Kände mig som en Zombie hela eftermiddagen. När vi kom hem kröp jag och Marshy ner i sängen och halvsov i några timmar. Efter det tog vi en timmes promenad, avslutade med lite kvällsmat och gick och la oss igen. Ikväll blir det samma veva igen. Jag ska försöka orka träna lite rapport, men mer blir det inte. Har verkligen träffat en vägg med energin just nu, vilket delvis beror på att jag jobbar rätt mycket, men precis lika mycket beror på att jag har svårt att äta. Väldigt många olika sorters mat försvinner för att jag blir jätteillamående. Jag är inte gravid utan det är mitt sätt att reda ut sorgen. Efter Svansa gick bort kunde jag knappt äta på en vecka, och nu är jag nere i en sån del på sinuskurvan igen.

/C

Annonser

Marshall, the Fly Slayer.

image

Det vill han kallas. Han hjälpte matte att döda flugor som förirrat in i huset. Marshall tog ärevarv med en flugsmälla i munnen, gissa vilken?

Han själv hävdar att han håller på och produktutveklar en smälla som är gjord för att användas runt hörn, men matte misstänker att leken nog tog över…

/C

En räddare i nöden.

Det är han. Den där Marshallen. Igår tränade vi rapport.

Det är roligt för man får springa. Massor. Och leka med pipen. Och äta mozzarella. Men man ska inte hoppa med öppen mun. För då kan matte Emmas hand fastna i munnen. Och hon blir inte glad då. Och då får inte Marshy pipen.

Ikväll ska Marshy leta människor i skogen. Marshy tränar massor bruks och lydnad med sin matte nu. Han gör det så hon tänker på annat. Det är loligt men kluligt. Särskilt de där läggandena. Marshy koncentrerar sig och koncentrerar sig. Flyttar tassarna i perfekta rörelsemönster. Låååångsamt långsamt. Ser inte matte hur noggrann han är? Ge honom pipen då!

image

Finaste killen

Han gör allt han kan för att få matte att må bättre, den där fina sötnosen!

/C

Att förlora en vän.

Som ni märkt har det varit tyst här. Vi har flyttat till hus, och vi har förlorat en vän.

Hur går man vidare efter att ha förlorat sin hjärtehund? Hunden som gick rakt in i hjärtat? Hunden som man inte behövde prata med utan den bara förstod? Missförstå mig inte, jag älskar Marshall, men han är inte en hjärtehund. Han är helt otrolig, men han var inte den hund som kändes som att den hade fötts för att träffa mig. Svaret är att man inte går vidare. Man krälar, rullar och kämpar sig vidare. Man är svart, kall och orkeslös. Hade det inte varit för Marshall hade jag fastnat där ett bra tag. Marshall är så obekymrad i livet, och när jag mår dåligt så försöker han komma nära nära och bara sitta med nosen mot mig. Precis som Svansa brukade. Han axlar rollen så gott han kan, men på sitt sätt.

Emma har varit helt otrolig också. Trots att hon själv sörjer har hon stått stark och låtit mig bryta ihop.

2013 skulle bli ett fantastiskt år. Vi skulle erövra htmvärlden. Det blev inte så Björnen. Som så många i din släkt kom cancer och tog dig ifrån mig bit för bit, och jag ville inte att du skulle behöva lida. Matte älskar dig!

Jag kommer nog inte satsa htm på ett litet tag. Jag vet att jag borde, för jag tycker det är jättekul, men det är inte samma sak utan min kompanjon. Det är inte samma sak utan min bräkbjörn.

Mitt liv är inte samma sak utan dig Svansa.

/C