Att förlora en vän.

Som ni märkt har det varit tyst här. Vi har flyttat till hus, och vi har förlorat en vän.

Hur går man vidare efter att ha förlorat sin hjärtehund? Hunden som gick rakt in i hjärtat? Hunden som man inte behövde prata med utan den bara förstod? Missförstå mig inte, jag älskar Marshall, men han är inte en hjärtehund. Han är helt otrolig, men han var inte den hund som kändes som att den hade fötts för att träffa mig. Svaret är att man inte går vidare. Man krälar, rullar och kämpar sig vidare. Man är svart, kall och orkeslös. Hade det inte varit för Marshall hade jag fastnat där ett bra tag. Marshall är så obekymrad i livet, och när jag mår dåligt så försöker han komma nära nära och bara sitta med nosen mot mig. Precis som Svansa brukade. Han axlar rollen så gott han kan, men på sitt sätt.

Emma har varit helt otrolig också. Trots att hon själv sörjer har hon stått stark och låtit mig bryta ihop.

2013 skulle bli ett fantastiskt år. Vi skulle erövra htmvärlden. Det blev inte så Björnen. Som så många i din släkt kom cancer och tog dig ifrån mig bit för bit, och jag ville inte att du skulle behöva lida. Matte älskar dig!

Jag kommer nog inte satsa htm på ett litet tag. Jag vet att jag borde, för jag tycker det är jättekul, men det är inte samma sak utan min kompanjon. Det är inte samma sak utan min bräkbjörn.

Mitt liv är inte samma sak utan dig Svansa.

/C

Annonser
Detta inlägg postades i Svansa.

6 kommentarer på “Att förlora en vän.

  1. Linnea skriver:

    Åh. Hur du mitt i din sorg är så himla klok och klarsynt med att en hund aldrig kan ersätta en annan. Kärlek i massor, Charlie! HtM-glädjen får komma tillbaka – den kommer tillbaka – med tiden kan du dansa med andra. Och tiden får ta tid.

  2. Sandra skriver:

    Det kommer ta tid. Massor av tid. Du kommer känna dig mer och mer hel och sen plötsligt, när du minst anar det, så kommer allt slitas upp och blöda hysteriskt igen. Men de stunderna blir färre med tiden. Men fy fan så förbannat jävla mycket de saknas de där hjärtehundarna. ❤❤❤

  3. frufernstrom skriver:

    Aldrig haft en hjärtehund men tanken på att förlora min Stella här hemma gör mig så ledsen att det hugger i hjärtat. Det är nog så nära jag kan komma det du känner… Svansa var ”one of a kind”! Även om vi inte hörs så ofta så ska du veta att det bara är att ringa om det är något! Precis som altid! ❤

  4. Frida skriver:

    Tårarna kom rullande när jag läste ditt inlägg. Kan inte förstå hur hårt det slår att mista sin hjärtehund, jag kan som tur än så länge bara tänka mig hur det skulle kunna vara och den tanken är olidlig. Tänker på er och hoppas vi snart syns på tävling ingen ❤

  5. toktassarna skriver:

    Det som är skönt är att hjärtat är stort. Även om hålet i roten inte kan fyllas efter de där hjärtehundarna (Lovis var min, jag tror de där besvärliga hundarna tar sig lite extra plats) så finns det plats för andra, för annat. Som kan lägga sig runt hålet och därmed mjuka till kanterna på det, fluffa till det lite. Så man ändå kan andas, så man ändå kan njuta av det som finns kvar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s